• Language
Den här webbplatsen använder cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att fortsätta använda webbplatsen samtycker du till att cookies används. Läs mer Ok

Möt Marion, Aitiks mamma

Året var 1968 när Aitik i princip föddes och gruvan gick i drift. ”Mamma” heter Marion och här är historien om henne när vi nu uppmärksammar Aitiks 50 årsjubileum.

Marion kom till Sverige 1947, direkt från tillverkaren i Ohio, USA. Första uppdraget var hos Vattenfall under namnet CF20 (Centralförrådet 20) där hon och hennes yngre systrar arbetade hårt med vattenkraftsbygget längs älvarna och vattendragen i Norr- och Västerbotten under de följande tjugo åren.

Marion

1966 beslöts det att hon hade jobbat klart med älvarna. I sitt nya hem, det vi idag känner igen som Aitik, skulle Marion jobba vidare i gruvdriften. Den närmare tjugo år gamla Marion flyttades från sin placering vid Skellefteälven upp till det som skulle komma att bli Bolidens Aitikgruva.

Under två år kastades hennes slängskopa ut gång på gång för att sakta men säkert dra bort all jord från det hårda berget. 1968 ansågs tillräckligt mycket ha blivit jordavrymt och Aitiks gruvdrift kickade igång med en årsproduktion på cirka två miljoner ton. Då sades det att malmen skulle räcka i 15 år. Nu femtio år senare pratas det om en livslängd på 27 år, än så länge.

Med Marions huvuduppgift, avtäckningen av Aitik, slutförd kunde det verka som att hon hade tjänat sitt syfte trots att hon fortfarande var fullt funktionsduglig. Under några år verkar det därför som att hon mest fick stå och vila. Det vill säga tills det som nu är gamla anrikningsverket kom igång och hon fick en ny uppgift.

Marion i september 2017

Hon flyttades till en reservdamm där hon sedan jobbade på i ytterligare ett stort antal år. Först efter 61 år i tjänst gick hon till slut i pension när hon 2008 togs ur produktionen helt.
– Vi var några stycken som höll igång henne, berättar Jörgen Larsson, idag projektledare i Aitik.

För honom, som då jobbade i krossarna i gamla verket, var Marion ett extrajobb som han fick göra när behov fanns. Tidvis blev det många skift bakom spakarna. En häftig upplevelse om än något tungjobbad, berättar Jörgen.

– Det var en bullrig miljö, mycket som knakade och knirrade, minns han.
Hela maskineriet i Marion var i princip helt öppet. Två enorma kugghjul snurrade mot varandra med rörliga delar såväl inuti som runtomkring.

Jörgen minns att han kände det som att allt snurrade första gången han kom in maskinen. Samtidigt var det häftigt att allt utom svängen av maskinen drevs av en enda motor. Att hantera Marions slängskopa krävde en lite speciell teknik, som kanske de fiskeintresserade känner igen. Jörgen beskriver det nämligen som att kasta med en Abu Ambassadeur-rulle på spöet. Det kräver känsla och timing för att undvika trassel. Något som han klarat sig undan att orsaka själv. Han har däremot varit med och rett ut trassel på Marions linor.

– Skillnaden från fisket är att Marions draglina är 50 mm stållina. Inte så lätt att reda ut, med andra ord, säger han.

Att arbeta med Marion var ett rent fysiskt arbete. Skopan kontrollerades med fotbromsar och två spakar samt en enorm mängd fingertoppskänsla. Det var alltså inte något operatörerna kunde sitta och göra åtta timmar i sträck.

– Det var ett rätt så monotont arbete och man blev trött i benen av att bromsa hela tiden. Man kunde inte köra mer än ett par timmar åt gången, sedan var man tvungen att gå ut och göra något annat, säger Jörgen.

Turligt nog fanns det gott om annat att göra. Alla rörliga delar, såväl inne i maskinrummet som längs med den 64 meter långa bommen, behövde regelbunden smörjning.

– Hon var en gammal dam, om hon skulle hålla igång var det viktigt att man tog väl hand om henne, säger Jörgen.

Hans tid med Marion tog slut 2006 och två år senare gjorde Marion sitt sista ordinarie skift vid reservdammen. När nya verket byggdes och nya maskiner köptes in hade hon nämligen spelat ut sin roll. Ett försök till att flytta henne några år senare ledde till att en elmotor brast och hon blev stående vid sin gamla arbetsplats, där hon står än idag.

Än är det inte bestämt vad som ska hända med henne framöver. Såvitt någon vet är hon den sista av sina systrar som finns kvar i sin helhet, de andra har sålts och skrotats allt eftersom åren har gått.

Det finns önskemål från olika håll om att försöka bevara henne på något sätt, men frågan är om det är rent ekonomiskt möjligt, hon är trots allt stor och tung och dessvärre inte i så särskilt bra skick. Men tills henne öde är helt bestämt står hon nog rätt bra där hon står, redo att visa upp sig för den mängd av besökare som i många fall kommer enbart för att besöka henne och se vad det var artisten Pugh Rogefeldt en gång sjöng om

Kontakt

Bolidens huvudkontor

Boliden Group
Klarabergsviadukten 90
Box 44, 101 20 Stockholm
Tel: 08 - 610 15 00
Fax: 08- 654 80 90